De flesta tillämpningar med artificiell strålning kontrolleras av lagar. Lagarna tillåter i allmänhet endast behöriga användare att använda radioaktiva material. De innehåller strikta gränser för alla potentiella utsläpp av radioaktiva ämnen i miljön. De kräver också att arbetsgivare kontrollerar och begränsar den strålning som personalen exponeras för.

Inom hälso- och sjukvården används strålning i allmänhet bara när en läkare anser att en patient ska genomgå en särskild procedur, exempelvis diagnostisk röntgen, datortomografi, isotopscanning eller strålbehandling. I de här fallen gör läkaren en bedömning av vilken nytta patienten har av att få en diagnos eller en behandlingseffekt, i jämförelse med den lilla ökning i risken för cancer som strålningen orsakar. De flesta länder har riktlinjer för att stödja sådana kliniska bedömningar.

Vissa naturliga strålningskällor är svåra att kontrollera. Vår exponering för kosmisk strålning och gammastrålning från naturlig radioaktivitet i berggrunden och jorden bestäms framför allt av var vi bor. Den viktigaste källan till exponering för naturlig radioaktivitet är radon i bostäder och på arbetsplatser, och detta är något som kan kontrolleras.